AnnaBlogg

När man åker tunnelbana får man ofta stå ut med att alla står tätt packade och att man kommer alldeles för nära inpå en massa främmande människor. Det är ju bara så det är, så man står ut. I alla fall så länge man inte hamnar för nära någon med alltför avvikande lukt eller beteende...

På tåget som jag åker mellan Stockholm och Strängnäs däremot, finns det mer utrymme. Speciellt nu när jag undviker att åka i den allra värsta rusningen. Det händer ganska ofta att jag får sitta själv, utan någon på sätet brevid. Jag uppskattar verkligen att få ha den här lilla bubblan av "eget utrymme". Jag kan läsa vad jag vill utan att någon kikar på vad jag läser. Jag kan rita skisser till layouter utan att någon undrar vad jag håller på med eller till och med skriva dagboksanteckningar utan att någon ser vad jag skriver. Pendlandet blir när det är som allra bäst en värdefull stund med egentid innan kaoset bryter ut när jag kommer hem. :-)

Men ibland, framför allt på morgonen när det ändå faktiskt är ganska mycket folk på tåget, så får jag sällskap av någon på sätet brevid. Det är oftast helt ok, framför allt just på vägen till jobbet, när jag ofta ändå är så trött att jag sover större delen av resan.

Eftersom det nu är så pass mycket utrymme på tåget, att man inte behöver ha den där närkontakten med främlingar som man accepterar i tunnelbanan, så blir jag tokig av irritation när någon sätter sig brevid mig och breder ut sig!

...och om den irritationen handlar hela det här fåniga lilla blogginlägget... =)

Det finns ju ett armstöd mellan de två sätena. Det är två säten och ett armstöd. Om jag sitter brevid någon jag inte känner brukar jag betrakta armstödet som gränsen. Armstödet delar av utrymmet i min sida och den andra sidan. Armstödet går därmed inte att använda som armstöd, för då inkräktar man på den andra sidan. De allra flesta som sätter sig brevid mig verkar uppfatta armstödet på ungefär samma sätt - som gränsen. Men då och då dyker det upp någon som bestämt att armstödet faktiskt är ett armstöd. Det är av någon anledning nästan alltid män med ganska många fler år än jag på nacken. De betraktar inte bara armstödet som ett armstöd utan de tycker också att det är självklart att det är just de och inte jag, som har rätt till att ha armen på det här enda armstödet som våra två tågsäten delar på. Följden blir att de breder ut sig och att jag som inte är ett enda dugg sugen på att sitta så nära att vi nuddar varandra - eftersom det egentligen finns så mycket plats att det inte behövs - sitter ihopkrupen mot fönstret och blir irriterad.

Senast igår råkade jag ut för en sån här herre. Han läste Metro. Istället för att vika ihop tidningen och titta på en sida i taget, som de allra flesta människor gör när de läser en tidning på tåget,  så satt han med armen på armstödet och med tidningen helt utfälld så att han tittade på ett helt uppslag i taget. Det tog jättestor plats och jag var superirriterad.

Och ja, jag har tagit hänsyn till att de här männen är större än jag. De skulle få plats på sin sida gränsen ändå, om de bara ville.

Om det inte var en så attans oviktig fråga egentligen =) skulle jag säga ifrån. Men inkräktandet på "mitt utrymme" är väl ändå inte tillräckligt stort eller tydligt för att jag ska våga höja rösten. Jag tycker bara att det är så fascinerande med människor som har så annorlunda uppfattning om hur mycket utrymme det är ok att ta för sig.