AnnaBlogg

Det var ståplats som gällde på tåget i morse. Som jag förstod det var tåget hälften så långt som det borde ha varit (pga fordonsbrist, fast någon bakomliggande förklaring till det fick vi inte) och det satt folk i trapporna på dubbeldäckaren redan när den stannade till i Strängnäs. Jag övervägde en kort stund att kliva av och vänta en kvart på nästa tåg, men det tåget går inte bara en kvart senare, utan själva resan tar också 15-20 minuter extra, så det handlar om en ganska stor tidsförlust. Alltså stod jag kvar.

När vi hade åkt ca 20 minuter ångrade jag mig gruvligt, för då blev jag plötsligt väldigt illamående. Det kändes lite bättre en kort stund när jag fokuserade på att andas och att försöka titta ut - på det lilla som gick att urskilja där ute i mörkret - men sen blev det bara värre och värre och när jag kände hur det började strama i käkarna på ett väldigt obehagligt sätt såg jag ingen annan utväg än att tigga till mig en sittplats. Kallsvettandes fick jag sätta mig ned och tack och lov så hjälpte det ganska omedelbart. Fy sjutton vilken mardröm det skulle vara att kräkas i ett proppfullt tåg.

Sen var tåget fantastiskt nog ännu snabbare än enligt tidtabellen och jag tror vi var framme i Sthlm ca 7 minuter före utsatt tid. Otroligt skönt. Men det är inte värt det. Jag fixar tydligen inte att stå hela resan så tidigt på morgonen.

Nu är jag helt ur balans. Supersömnig. Kroppen väntar på att få sova och vill inte riktigt gå med på att det inte blev något den här morgonen.