AnnaBlogg

Jag läste en insändare i Metro igår, som drog upp ett resonemang som återkommer titt som tätt i olika sammanhang. Insändaren handlade om "curling-Sverige" och jag ska inte ge mig in på att diskutera det övergripande budskapet.

Oavsett vilka delar som är sanna eller osanna i insändarskribentens samhällsanalys så är jag innerligt trött på den här typen av resonemang:

"Vi som föddes på 50, 60- och 70-talet... vi har överlevt. Det fanns inga bilbälten, och bak i bilen hade vi kul."

Uff, det kryper i kroppen på mig när jag läser saker som det här!

De som inte överlevde har nämligen väldigt svårt att komma till tals. De som var med om svåra bilolyckor och vars liv hade kunnat räddas med hjälp av något så simpelt som ett bilbälte, kan inte ställa sig upp och säga "nej vänta nu, jag överlevde inte alls!". 

Tidigare har jag hört liknande resonemang när det gäller vad man rekommenderas att äta och inte äta när man är gravid.  "Min mamma käkade minsann massor med opastöriserad ost och titta på mig - jag blev ju som jag skulle."

Gaaaah... det är så dumt så jag tror jag spricker!

Självklart kommer väldigt många människor som åker bil utan att använda bilbälte att överleva. Självklart är risken att något går fel för bebisen i magen väldigt liten, även om mamman äter opastöriserad ost.

Sjävklart märks det inte på den som klarar sig att det gick fel för någon annan.

Men faktum kvarstår - bilbälten räddar liv och OM man har otur kan man smittas av en infektion som är så allvarlig att fostret dör, om man äter opastöriserad ost när man är gravid. (Fast vad dagens rekommendationer från livsmedelsverket säger har jag ingen aning om.)

Nu ägnat halva dagen åt att försöka komma på någon bra avslutning på mitt svamlande, men det går inte. Så jag struntar i det. =) Lev ditt liv hur du vill. Ta en massa risker om du har lust, men låtsas då inte att riskerna inte finns utan gör ett medvetet val!

--------------------------------------------------------------

Jag VAB:ar idag, men det verkar som om L kan gå till skolan igen imorgon och det är tur, för det passar uselt för både J och mig att stanna hemma just nu. Mitt jobb är oftast inte så stressigt att lite VAB är någon större katastrof, men ibland... ibland passar det riktigt dåligt och jag är kass som sjutton på att hantera den stressen. Det är förstås inte något att göra. Måste man vara hemma med ett sjukt barn så måste man. Allt skulle ordna sig, på ett eller annat vis. Men jag har ruggigt svårt att skaka av mig tankarna på jobbet.

Pyssel... är det inte dags för pyssel, undrar någon kanske...? Jodå... det kommer pyssel snart. =)