AnnaBlogg

Det har inte skett något mirakel, men jag har i alla fall några små framsteg att berätta om! Jag har varit borta en stund ett par kvällar och det är ju helt klart att det är det som krävs för att Alva ska somna och sova i alla fall lite grann... I torsdag sov hon ca 1 timme i sin egen säng innan vi lyfte över henne till oss när hon vaknade. Då hade hon varit ordentligt jättearg i ca 45 min och till sist somnat på Johans axel. Inte på något sätt den optimala lösningen, men hon har inte sovit alls i sin egen säng sedan i juli eller något i den stilen, så för oss var det lite fantastiskt. :-) Igår var jag borta igen (och scrappade, roligt nog!) och när jag kom hem sov Alva i sin egen säng igen. Den här gången  hade hon somnat ganska snabbt (på sin pappas axel) och sen sovit ca 30 min i sin säng. Sen vaknade hon och skrek, men somnade så fort han lyfte upp henne (ja, hon sov väl i princip när hon skrek också). Först efter 50 min gick det att lägga ned henne utan att hon skrek - lite jobbigt - men sen sov hon i alla fall drygt 2 timmar i sin säng. Så vi hann gå och lägga oss utan att Alva var med. Kändes mycket underligt och jag hade såklart jättesvårt att somna utan henne...

Det är kanske superpuckat att vänja henne vid att somna på Johans axel när jag är borta... men jag förstår honom. Vad ska man göra? Om hon kan tokskrika i 45 min på Johans axel, hur länge kan hon då inte skrika i sin säng? Jag tror vi får försöka fokusera på det positiva i att det faktiskt glimtar fram lite hopp åtminstone. Att hon alls sovit i sin säng känns alldeles superbra! Jag ska ju vara borta en hel helg i slutet av april (ScrapEvent - tjoho), så då blir det två nätter och en kväll (jag kommer att komma hem seeent på söndagen) för dem att öva...