AnnaBlogg

Nu har Linus varit gipsad en vecka och vi har fått en kallelse för borttagning av gipset den 21 februari, så det blir lite mindre än 4 veckor tack och lov. Vi var lite rädda att det snarare skulle bli mer, eftersom han blev gipsad en fredag - det hade ju kunnat bli så att vi fått en tid först efter helgen. Så det är mindre än 3 veckor kvar...

Idag är Linus och hans pappa och hälsar på dagiskompisarna. Jag hoppas innerligt att det går bra, för L var väldigt förväntansfull och glad över att få komma dit. Jag är inte säker på att han har förstått att alla andra gått på dagis hela den här veckan, för han har sagt några gånger att "det är inte dagisdag idag" och så brukar vi ju säga när det t.ex. är helg. Men jag vet inte säkert om han bara menade sig själv eller att det inte var dagisdag för någon... Jag hoppas i alla fall att det blir positivt att hälsa på och att det inte bara gör honom jättearg över att åka därifrån...

Veckan har varit upp och ned, lite varvat. I tisdags var det kris, då mådde jag uselt och det gick förstås ut över Linus och tiden tills gipset ska bort kändes eländigt och omöjligt lång. Jag funderade på att ringa kommunen när jag grät som mest (med en hysterisk Alva i famnen - hon gillade inte när jag grät - och en Linus som satt på golet och skrek "leeeeeeka") och fråga om det verkligen var så de tyckte att vår tillvaro skulle vara nu... men sen lyckades jag få lite lugn scraptid i onsdags (det dåliga samvetet för att L får fyrkantiga ögon slår jag intensivt bort) och det räckte med den energi det gav för att ta mig igenom hela gårdagen också. Johan var hemma på eftermiddagarna i tisdags och onsdags, men jobbade hela dagen igår.

Linus själv påverkas ju väldigt mycket av hur jag mår och beter mig och han hade följaktligen också en rätt dålig dag i tisdags. Det märktes tydligt att han hade väldigt tråkigt och att han tyckte det var jobbigt med orörligheten. Jag tror det var i måndags kväll han hade riktigt ordentliga raseriutbrott mot Johan (eller så var det i tisdags) och det slutade med att han låg i sängen och grät och sprattlade för att det kliade så mycket under gipset. Han hade gråtit sig rödflammig på hela överkroppen och jag antar att den värmen i huden kan sätta lite extra fart på kliandet?

Om vi bara lyckas vara glada och hålla sams så är hans humör ändå ganska gott. Han kan ta sig fram hasandes på rumpan om han bara vill och han klättrar både upp och ned ur soffan själv. Han har stått upp några gånger, hållandes i någonting, men han vill inte riktigt prova kryckorna utan säger att han ska ha dem när han blir frisk... =)