Om 5-minutersmetoden bland annat...
Igår somnade Alva faktiskt vid kvart i åtta (jag ammade henne till sömns) men hon vaknade såklart efter den där halvtimmen och sen fick jag henne inte att somna om. När Linus var liten rusade jag in och la mig i sängen och ammade igen och så somnade han om. Ingen perfekt lösning direkt - verkligen inte - men det hade varit bättre än som det är nu. Igår tog jag upp Alva igen eftersom hon började gallskrika och så satt hon i mitt knä och var supertrött och sen fick vi bära på henne ett tag tills jag provade att få henne att somna igen och då somnade hon faktiskt, tjugo över nio ungefär... men vaknade efter typ 3 minuter när jag gått upp igen. Hon vill verkligen inte somna, och gör hon det så vill hon att jag ska ligga kvar brevid... När hon vaknade då vägrade jag att gå och lägga mig där igen, så då var hon uppe tills jag till sist la mig "på riktigt" straxt efter 22. Då låg hon och skrattade, sprattlade och stökade ett tag, men somnade till sist vid bröstet.
Men 5-minutersmetoden... Det är ju det enda jag ser att vi skulle kunna göra som vi inte redan provat - eller i alla fall det enda drastiska... men jag känner mig väldigt skeptisk just nu och då går det ju inte att göra det. Dels är jag skeptisk till metoden i sig. Om det är som Lindzi skrev, att man lär barnet att det inte är farligt att somna själv, så låter det ju väldigt bra. Men om det handlar om att man lär barnet att det inte är någon idé att skrika, mamma och pappa kommer ändå inte... då känns det inte lika kul. Barnet kan ju inte göra något annat än att skrika och om de enda i världen som hon litar helt på (ja inte ens Johan duger ju till fullo... ;-) inte dyker upp när hon skriker och gråter... Pust. Det känns för grymt.
Men det är inte bara det. Jag tror verkligen inte att det skulle funka heller. Eller, det är klart att hon skulle somna till sist, men jag tror det skulle ta lååååång tid. När vi försöker få henne att sova så gallskriker hon ju även om Johan eller jag ligger brevid henne i stora sängen. Hur ska det då inte bli om vi dessutom går ut? Vi HAR ju gått ut ibland, för att vi helt enkelt tröttnat. Jag vrider på speldosan och går ut ibland och det resulterar alltid i totalt panikskrik inom 2 minuter. Hon skriker inte bara det där "arg-skriket" som är lättare att stå ut med, utan det är verkligen ett maxskrik och tårarna rinner.
Om hon skulle somna så skulle det ju vara av total utmattning. Det känns inte kul...
Men ni som lyckats med 5-minutersmetoden kan ju försöka övertyga mig... ;-) Om jag visste att det skulle funka på 2-3 dagar kanske jag skulle kunna förmå mig till det trots att det känns som ett enormt svek. Kanske.
Ger man barn lillfingret så slukar de snart hela handen. Jag menar att det är viktigt att sätta gränser. Ni visar: det är dags att sova nu. Du kan somna själv.
Barnet kommer inte tro att ni struntar i henne. Ni kommer ju alla andra gånger som hon ropar. Ska man köra 5 min ska man göra den på riktigt. Mesar man till det så kommer man misslyckas. Det går ju över så fort. De är läraktiga. Thea skrek i 2-3 kvällar sen vände hon sig tryggt om och somnade om när hon vaknade - utan skrik. Lycka till!!! Hoppas ni hittar ett sätt att hitta balans i sömnrutinerna. Man känner sig som en bov, men får ju snabbt det resultatet men vill ha. Det är lättare att få bukt med det praktiskt när de är små. Ett större barn är envisare och kommer att springa upp ur sängen...
Ja, du vet ju att jag tycker samma som Lindzi om 5-minutersmetoden. Men jag känner ju inte Alva så jag vet ju inte om det kommer funka på henne. Men kanske kan det vara värt att försöka? Jag tror inte du behöver tänka att du sviker henne när du inte kommer när hon skriker, för det gäller ju bara de där första kvällarna när hon ska lära sig. På dagarna och nätterna kommer du ju fortfarande att komma till henne när hon vill det. Tänk att ni gör henne en tjänst som lär henne sova! Stor kram. Tänker på er!
Jag gjorde en egen variant som funkade bra med Matteo. Det började med att jag satt vid hans säng och klappade han på ryggen tills han somnade första kvällen. 2:a kvällen satt jag där på golvet även om han skrek tills han somnade. Sedan flyttade jag mig längre och längre ifrån sängen tills dess att jag satt utanför dörren. Längre och länge bort varje kväll. Det funkade för oss i början vart han riktigt arg men allt eftersom förstod han att det inte funkade att skrika samtidigt som han kände att vi inte lämnade honom helt och hållet. Kan tillägga att vi inte sa ett ord under hela skrikandet så det var en form att ignorera men ändå inte.. Det funkade för oss vet inte om det funkar för andra.
Jättetack för att ni orkar svara! Det jag undrar när jag läser och hör om såna varianter som den du berättar om Karin - det är HUR mycket skrek Matteo? Skrek han så där riktigt mycket jättehysteriskt? Så att man tror man ska gå i bitar? Och så tårarna sprutade?
Dom är smarta barn och som Lindzi skrev så ger man dom lillfingret. Första gången körde S fem-minuters metoden rakt av, även om det inte tog fem minuter mellan gångerna han gick in. Jag satt vid datorn och tyckte det var superjobbigt! Varje gång han gick in sa han att mamma och pappa är härute. Du kan somna själv. Fösta kvällen tog det 45 min. Andra 30. Sedan 10-15 och fjärde kvällen somnade hon själv och sov hela natten. Sedan höll det i sig tills vi åkte bort igen och då var det kört. Fast absolut inte lika illa som innan fem min...
Nu körde jag min variant, ungefär som Karin att jag flyttat mig längre och längre bort i rummt. Det har funkat bra. Nu märker man verkligen att det där "panik-skriket" som hon kör med är hennes sätt att få oss dit hon vill. Inte att hon känner sig övergiven.
Jag var skeptisk till fem minuters från början också och tyckte det kändes hemskt. Men när jag insåg att jag inte var någon bra mamma på dagen längre heller när jag aldrig fick sova och det var den enda utvägen. Nu är jag glad att det fungerade. Tror dom har ett häfte på BVC som man kan låna och läsa. Och du Anna! Det är värt dt även om man känner sig som världens hemskaste förälder!
Jag håller med Lindzi och Karin i allt de skriver.
Det gäller helt enkelt bara att sätta gränser, för tro mig barnen är smartare än man tror och det blir värre ju äldre de blir. Tjejer är värre än killar tror jag ;) Jag är den som är "tuffast" hos oss och tro mig det skar i hjärtat att höra henne skrika för fullhals, men det gick över på ett par dagar och nu vet hon vad som gäller.
Bestäm er för vad ni tror på och kör på det.
Lycka till!
Kramar till er