AnnaBlogg

Alva hade en period på kanske en månad (?) nu i vår då hon somnade vid kl 19, ganska lätt, och sen sov som en stock i alla fall i 2-3 timmar. Vi kunde till och med borra och banka och sätta upp hyllor på väggen, i rummet precis under hennes rum utan att hon vaknade. För första gången på över ett år hade vi några timmars lugn varje kväll.

Nu sover hon oroligt som sjutton på kvällarna igen. Hon somnar visserligen men hon vaknar oftast flera gånger och sover väldigt oroligt. Vi smyger för att inte störa och är hela tiden på helspänn för "när som helst" vaknar hon ju. Och framåt 22-tiden brukar det inte längre gå att söva om henne om hon vaknar, utan då måste jag gå och lägga mig och flytta över henne till vår säng. Det är enda sättet.

Det här är väl bara en period. Det går över. Men attans så jobbigt, när vi nu fått den där lilla, lilla friheten efter så lång tid av trassel.

Och så på dagarna då... som NU. Alva var supernära att somna hela vägen till Linus dagis för två timmar sedan. Hon sov i princip, men vaknade till istället för att somna till av lite guppande när vi var nästan framme och sen fanns det inte en chans att få henne att somna när L var med på hemvägen. Vi gick hem och åt mellanmål och sen försökte jag lägga Alva i vagnen. Hon låg som vanligt och var sååå nära att sova. Ögonen som smala springor som stänger sig helt då och då. Så där kan hon ligga hur länge som helst ibland. Och så precis när hon stängt ögonen en längre stund så kommer Linus och knackar på. Det är kört. Alva börjar skrika och det finns inget sätt i världen (inget ofarligt sätt i världen) att få henne att somna. Det blir ingen mer sömn innan kvällen. Just nu är hon ändå nöjd med att krypa runt och busa med L i vardagsrummet, men hon kommer bli aptrött innan det är dags att sova för kvällen. Jag blir VANSINNIG. Den känslan i kroppen när det är kört, när hon inte somnar. Istället för att jag ska få ta det lugnt och hinna ägna en stund åt Linus så blir jag bara arg, arg, arg och trött, trött, trött.

Jag fattar inte hur hon kan ha så förbannat svårt att somna!

Pust... jag börjar lugna ned mig nu. Men den där totala känslan av "jag vill inte, ta mig härifrån" som dyker upp ibland. Alldeles för ofta. Den är inte rolig. Det slutar med att Alva är trött och grinig, jag är arg och trött och grinig och leker inte med Linus, så då blir han odräglig för att få min uppmärksamhet och jag blir ännu argare och L blir ledsen och så är alla ledsna... skit, rent ut sagt.

För att skriva om något roligare... Linus kläckte ur sig en grej när vi var på väg hem. Vi mötte en kvinna med sjal på en i övrigt folktom och tyst väg. "Oj, mamma är det där en påskgumma?" säger Linus högt och tydligt. Som tur var så började kvinnan skratta, så jag skrattade också till och förklarade att man kan ha sjal även om man inte är påskgumma... gulliga barn...

Om bara Alvas sömn kunde ordna till sig lite bättre igen. Det var inte direkt så att vi hade någon perfekt situation, men det var i alla fall liiite lugnare. Och det är klart att det kommer att bli så igen, jag skulle bara vilja be om att det händer NU tack. Sömnen och rutinerna och ordningen... det är liksom grunden till allt. När det inte funkar funkar inget.

Ett tillägg... det är i alla fall J som lägger Alva på kvällarna (även om det ofta tar kortare tid än vad det gör för mig att lägga L) och det är också han som springer upp och får Alva att somna om, fram tills det inte längre går. Så det är inte jag som gör allt när det gäller Alvas sömn och jag har ju ändå mer frihet än J på kvällarna nu. Men jag är ju inte avslappnad när han springer upp och ned och får söva om henne gång på gång.