AnnaBlogg

Jag HAR scrappat en hel del på sistone men inget dyker upp här i bloggen än... Det är det tråkiga med uppdrag, att det kan bli lite tomt på saker att visa ibland. ;-)

Igår var jag på möte med en rehabiliteringshandläggare på FK. Jag har lyckats undvika att skriva världens längsta inlägg om FK här i bloggen, även om det varit ruggigt nära flera gånger. Just nu är allt helt ok. Handläggaren jag träffade igår verkar bra och hennes uppgift är ju bara att se till att min återgång till arbetet blir så bra som möjligt. Jag hade däremot en hel del problem för några veckor sedan, för FK bestämde sig nämligen för att avslå min ansökan om sjukpenning. De hörde inte av sig till mig för att fråga något och de pratade aldrig med min läkare. Det bara bestämde sig för att avslå. Poff. Det spelade ingen roll vad jag varit med om, hur länge sedan det var jag jobbade eller att min läkare bedömt att jag inte kan jobba 100%.

Man har ändå möjlighet vid ett avslag att komma in med kompletteringar och efter att min läkare skrivit ett lååångt och utförligt nytt sjukintyg så var det tack och lov inte något snack längre. Jag får min sjukpenning.

Men det var två veckors helvete innan det väl var beslutat. Det var hemskt att känna hur dåligt jag kunde må. Det var hemskt att höra någon säga att det gått så lång tid nu, sedan Hugo dog. Det var hemskt att läsa på papper att det verkade som att jag "inte kunnat bearbeta inträffade händelser". Jag förstår fortfarande inte hur det sistnämnda skulle påverka min arbetsförmåga positivt. Eller så menade försäkringsläkaren som skrev det att jag borde straffas lite eftersom jag inte bearbetat händelserna snabbt nog?

Ja ni hör, så där snurrade tankarna oavbrutet under två veckors tid. Tänk om FK istället börjat med att vända sig till läkaren och bett om kompletterande upplysningar. Då hade de fått det , kunnat besluta att allt var ok och sen meddelat mig om att de fått en komplettering och att allt var bra. Det hade besparat mig och min familj de där två veckornas katastroftillstånd.

Det värsta är att jag tyckte att mitt första läkarintyg var rätt BRA. Jag har sett några stycken vid det här laget... Bland annat stod det att jag nu succesivt ska återgå i arbete. Det fanns en plan. Jag var på väg tillbaka. Men ändå bestämde de sig för att det inte dög. Med resultatet att de fullständigt ryckte undan marken under mina fötter.

Tack och lov har det vänt ganska snabbt efter det positiva beskedet som till sist kom. Det känns ganska bra nu igen. Jag ÄR på väg tillbaka. Men jag har större kunskap om hur sårbar jag är...