AnnaBlogg

Linus tar fullkomligt musten ur mig med sin vilda framfart. Han pratar konstant, studsar, hoppar och flänger... Det är urjobbigt men såklart alldeles alldeles underbart också... Igår följde jag med Linus på tennislekis och det är så kul att se hur han är fullkomligt orädd och tar för sig i en stor grupp med barn. Idag var vi på barnteater och trots att han hoppat och studsat precis konstant nu i helgen (och det var ju inga problem igår på tennisen, utan där kunde han fortsätta i samma stil) satt han förstås alldeles stilla och var helt uppslukad av "sagokappan" och allt som utspelade sig på den lilla scenen. Han var så hjälpsam när en liten flicka behövde få hjälp att ta av sig skorna innan teatern började. Han svarade högt och tydligt när skådespelerskan ställde frågor till barnen och han vände sig om mot mig och viskade "visst är det fint" någon gång mitt under teatern. När föreställningen var slut sträckte han armarna högt i luften och applåderade och jag höll på att börja grina för att det var så gulligt... =) Det är tur att den där vilda virvelvinden som vägrar att göra som vi säger kan vara så där alldeles fantastiskt underbar också!