Det här gör mig väldigt glad...
Johan skickade mig den här länken nyss och det gör mig så glad. Jag har följt Marcus och Jonna till och från, via deras bloggar och det gör mig alldeles varm i hjärtat att allt verkar ha gått bra idag.
Jag skriver inte så mycket om Hugo här i bloggen. Jag skriver överhuvudtaget inte lika mycket om personliga saker som jag gjorde tidigare. Det finns lite olika anledningar till det och en är något så simpelt som tidsbrist. Om jag ska skriva något som faktiskt betyder något på riktigt vill jag gärna hinna tänka igenom mina ord och ha tid att formulera mig någorlunda vettigt... :) En annan anledning är att jag står och balanserar och undrar vad som egentligen är bra. Hur personlig ska man vara på internet? Framför allt rör de funderingarna kanske sådant som jag skriver om barnen. Vad tycker de är ok om 15 år? Andra människor får gärna vara väldigt personliga på internet. Det är ju det som gör det de skriver intressant. Men borde jag? ;-)
Hur som helst... Hugo finns ständigt med oss. Vi lever vårt liv och sorgen har hittat till en ganska undanskymd plats. Mitt i kaoset med matlagning, dagislämningar, sömntrubbel och dammråttor så händer det inte längre lika ofta att sorgen tar sig fram i sin fulla styrka. Men det händer med jämna mellanrum. Det kommer alltid att vara så. Och när den gör det så är den lika stark. Det gör lika ont. Det kommer alltid att göra lika ont. Så där så att det nästan inte går att andas.
Men tiden mellan utbrotten av smärta är sorgen en annan. Den blandas med vardagen och med glädje och lycka. Vi kan prata om Hugo utan att känna smärtan. Han är en del av familjen, fast på ett annorlunda sätt.
Erfarenheterna kommer vi alltid ha med oss och de påverkar oss på alla möjliga sätt. Nu har jag försökt ge några exempel, men raderat det jag skrivit gång på gång. Det betyder nog att jag ska försöka fixa mig lite lunch istället... =)
Jag är hemma med en gräslig huvudvärk idag. Jag har haft en förkylning på gång sedan i lördags, men den kan inte riktigt bestämma sig för om den ska bryta ut ordentligt eller inte. Det känns helt klart som om det var rätt beslut att stanna hemma och vila idag för jag är trött, trött och huvudet dunkar.
Nu ska jag fortsätta att vara glad över att Dante och Liten fått en lillebror!
kramar om
jag har oxå haft mycket funderingar om det där med hur mycket man ska lämna ut av sig själv och sin fammilj på bloggen - det har blivit väldigt lite av den saken, mest bilder faktiskt.
Jag känner igen mig så väl i din beskrivning av sorgen Anna. Det är verkligen så att det gör lika ont hur lång tid som än passerar även om sorgen allt mer sällan ligger så där alldeles nära ytan någon längre stund. Den oerhört starka rädslan för att det ska hända de andra barnen något också är väl det som jag tycker är mest påtagligt och som påverkar mig mest. Det spelar ingen roll hur liten risken är, eller hur många som försöker övertyga mig om att inget kommer att hända, för har man en gång varit med om att något osannolikt och katastrofalt har hänt så vet man att det inte finns några garantier för någonting. Fast konstigt nog lär man sig leva med det också... En lång uppsats blev det visst av det här, men ämnet berör så starkt...
Massa kramar
Emma
Här rinner en liten tår, det är alltid så skönt att höra när det gått bra - i synnerhet när man vet hur hemskt det kan vara också.
Känner också igen mig i beskrivningen av sorgen... Sorgen finns där alltid, för mig har det snart gått 7 1/2 år och den finns fortfarande där. Inte alltid i fronten men alltid någonstans, som ett vemodigt stråk. Sorgen kommer aldrig lämna mig, det hjälper inte hur många år som går, men vi har lärt oss leva tillsammans. För det mesta. Men så ett tu tre så bubblar det upp, sorgen tar ny fart och bara vrålar fram. Och det är bara att ta när det kommer, låta det skölja över och passera, för så är livet numera.
Hoppas din huvudvärk är bättre nu iaf!