AnnaBlogg

Vi är ju hönsiga föräldrar, det vet jag. Titt som tätt inser vi att vi går till överdrift och vi försöker att öva på att släppa barnen mer och mer... Det är en process och att vi är medvetna om att vi måste jobba på det är ju en bra början. :)

MEN att bygga bort faror i hemmet och att på ett enkelt sätt minska risken för dumma och onödiga olyckor, såna små saker som verkligen gör skillnad om man tittar på olycksstatistiken för barn i hemmet, det är jag fullkomligt FÖR. Det är så dumt att låta bli.

Igår välte Alva en byrå över sig. Hon var arg och drog ut alla lådorna lite häftigt. Den översta lådan innehöll dumt nog rätt mycket tunga saker och det behövdes inte mer än att alla nästan alla lådor åkte ut så vips så välte hela schabraket. Rätt ned mot Alva och mot det hårda klinkersgolvet.

Den var tippsäkrad i lägenheten där vi bodde innan vi flyttade till huset och både J och jag blev väldigt förvånade över att den inte satt fast här. En enkel liten miss. Jag tror att de flesta andra möbler vi har som är lite högre sitter fast, (men gissa om jag ska dubbelkolla!).

På bara några sekunder förvandlades allt till totalt kaos. Alva skrek, jag skrek, J slängde tandbosten all världens väg och Linus blev förstås livrädd. Först visste jag inte alls hur mycket av byrån Alva fått på sig och sen trodde jag en kort stund att hon var helt ok och inte hade blivit träffad alls, utan mest hade blivit rädd. Johan såg dock väldigt snart att hon fått en ordentlig smäll på ena handen och hon blev lite blå över ena handleden och vi var rätt rädda att den var bruten där ett tag. Det hade just varit något det - att tillbringa hela Linus födelsedag på akuten...

Tack och lov så var hon ok! Hon har ett blåmärke och är väldigt öm på en liten punkt, men hon var glad och lekte och stojade hela dagen igår, efter olyckan. Bland annat kröp hon omkring och lekte med sin lilla kusin och hon använde handen och stöttade på den osv... så det kan knappast vara något som är av.

Men tänk... det är inte bara den icke-brutna handleden jag är tacksam över. Det hade kunnat gå så mycket värre än så!

Så det är bara ett tips... man vill inte ångra sig när olyckan väl är framme!

(En betydligt mindre sak i sammanhanget men också något att glädja sig över - kameran som råkade ligga ovanpå byrån landade mirkulöst nog i den utdragna översta byrålådan istället för i det hårda golvet. Pust.)