AnnaBlogg

Tack för era snälla ord om layouten till Hugos album. Jag vet inte om det är så starkt att scrappa den. Jag hamnar oftast i något sorts avstängt tillstånd när jag skriver om Hugo och håller på med hans album, då jag inte riktigt klarar av att känna något alls. Men jag är väldigt glad att jag har gjort så mycket som jag har till hans album. Det är väldigt värdefullt och jag vet att känslorna "känns på riktigt" någon annan gång, även om det inte alltid gör det just när jag håller på.

Det här är en layout om de krångliga kvällarna med Alva. Det går lite upp och ned, men allt som oftast är det skrikkaos som gäller. Och hon är 8 månader nu! När ska det bli ordning på tillvaron? Igår och dagen före i förrgår skrek hon ganska länge medan Johan bar henne och desperat försökte roa henne på alla möjliga sätt och till sist gick hon och jag och la oss tidigare än jag tänkt mig och då somnade hon efter ytterligare lite skrik och krångel. Kvällen däremellan - i förrgår alltså - somnade hon faktiskt lättare men så fort jag lämnade hennes sida i stora sängen så vaknade hon. Första rundan sov hon nog 40 minuter, men sen vaknade hon efter bara 2-3 minuter de kommande gångerna, trots att jag låg hos henne så pass länge att jag i alla fall somnade själv innan jag gick upp igen... Så det slutade med att jag gick och la mig utan att ens ha hunnit borsta tänderna, för vaknar hon till ordentligt så kan hon kämpa sig vaken ett par timmar till trots att hon är skittrött, så det gäller att vara snabb... eländigt, får jag nog säga att jag tycker att det är.


Papper från My Mind's eye, Transparency med ram designad av Rhonna Farrer, Thickers och rub ons från American Crafts, Zig Writer från EK Success, Swirlar från Delux Designs.

Och stackars Linus får inte gå på dagis, för de har inte resurser att klara av någon som är gipsad och "vi har ju en så förmånlig sjukförsäkring här i Sverige" som möjliggör att föräldrar kan vara hemma och ta hand om sina barn när det behövs. Då syftade människan på kommunen alltså på att Johan får vara hemma och vabba och det är ju alldeles sant att FK verkar godkänna det, tack och lov, för jag kan ju inte ens ta mig ut med båda barnen utan är fast här inne. MEN... det är faktiskt inte alla som bara kan lämna jobbet hux flux och vara borta i 4 veckor! Det är klart att han KAN om han absolut måste, men varken han eller jag vill ha det så och dessutom är de mitt uppe i ett väldigt viktigt projekt som Johan i allra högsta grad är inblandad i. Jag kan bara inte säga åt honom att stanna hemma helt och hållet, även om jag gärna skulle vilja och även om jag inte riktigt klarar det här så bra som jag skulle önska. Det är svårt att förklara den förlamande känslan. Jag är trött, trött, trött och känner mest bara "jag vill inte"-känslor. Jag önskar jag kunde förklara precis hur det känns och att jag visste precis vad det beror på och vad jag ska göra åt det.

"Jag älskar blommor. Blommor är så vackra. Man kan plocka dem." Citat från en snart 4-åring med fyrkantiga ögon, som ligger i soffan och kikar på Barbapapa... Det är tur att de är så underbara, barnen... :-)

Senast jag scrappade till Hugos album var i våras när jag bodde på sjukhuset och väntade på Alva. Jag kom ända fram till den sista månaden av graviditeten, men sen orkade jag inte riktigt fortsätta. Sedan Alva föddes har jag inte plockat fram albumet igen, förrän nu när Magdas Scrapbooking utlyste en tävling där man skulle scrappa en bild med stor betydelse. De här bilderna togs några timmar innan Hugo dog, när jag låg med CTG innan tillväxtultraljudet, och allting bara var bra med mig och med Hugo. De är på något sätt beviset på att ingen kunde förutsäga vad som skulle hända.



Papper från My Mind's Eye, blomma från Prima, knapp American Crafts, hjärta Heidi Swapp - stämplat med clearstamps från Autumn Leaves, rubriken QK paige.

Jag försöker scrappa till den stora tävlingen som tidningen Scrapbooking m.m. utlyst, men just nu är jag bara stressad och har kört fast. Hemskt irriterande, för det ska ju vara kul att scrappa och när jag förra veckan bestämde mig för att försöka få ihop ett tävlingsbidrag visste jag ju att jag hade skitbråttom och att jag skulle få lov att scrappa snabbt och utan några större krav på mig själv. Men så tänker jag ändå att jag vill att det ska bli SÅ bra och så blir jag helt låst...

Inte blir det bättre av att vi ska visa lägenheten igen i kväll (fick jag veta alldeles nyss) och så en gång imorgon också... Det är inte några öppna visningar, utan i ena fallet vill de se lägenheten igen och i andra fallet så var den ena i paret sjuk och missade visningen i söndags. Vi måste ju ställa upp, för vår egen skull... och att sälja lägenheten är ju bra mycket viktigare än någon himlans scraptävling. Men när jag nu ställt in mig på att få ihop ett bidrag och på att jag skulle hinna scrappa nu och inte behöva ägna all tid åt städning, så kan jag inte låta bli att bli gräsligt frustrerad... och att scrappa på kvällarna går fortfarande inte pga Alva (om jag inte ligger med henne i sängen ett par timmar och sen går upp mitt i natten, men hur pigg är man då?) och nu ska Johan dessutom jobba två NÄTTER i följd, vilket han aldrig gör annars. Ser inte alls fram emot att försöka få Linus att somna om när han vaknar utan att Alva också vaknar precis samtidigt... *suck* Och städning - även om det var hur fint som helst här i söndags så lovar jag att det hänt mycket sedan dess tyvärr... :-( Vi stökar ju till kalasmycket på en kvart med alla barn och katter är jag rädd...

Fast jag borde väl egentligen ha räknat med att det skulle bli fler visningar... och det nattliga jobbandet har jag ju känt till länge. Och jag visste att jag hade skitbråttom med scrappingen och att det därmed inte kan bli riktigt så bra som jag vill.  Så det är ju bara dumma känslor av besvikelse som jag borde slå bort på något vis...

Hur som helst så var det en hel del folk här i söndags och det kommer säkert att sluta lyckligt till sist...