AnnaBlogg

Alva had her first birthday party with friends today. 5 of her friends were here and they all seemed to have a great time. It was pretty 'calm' compared to a couple of the other parties we've had, for Linus. ;-) It was the first time for most of her friends and my guess is that it'll be a huge difference next year.

Alva really enjoyed her self... =)

Och det var väldigt vad mycket rosa saker det blev bland paketen... =) Så kan det gå!




Och om födelsedagsbarnet själv får välja mat... ja, då blir det så här! =) Men hon sa faktiskt häromdagen att "jag vill smaka sushi någon gång" och det var ju lovande. Vi äter aldrig sushi hemma, men jag äter det rätt ofta till lunch, så hon hör ändå talas om det titt som tätt.

...och vi smygstartade firandet av finaste 4-åringen (födelsedagen är imorgon)! Allra sötaste klänningen från Sudan hade hon på sig - tack Per och Anna! :)

Det sägs ju att fästingarna ska ha mått gott under snötäcket i vintras och jag måste säga att om det fortsätter som det börjat så blir de små rackarna inte roliga i sommar. Jag hittade en fästing i knävecket igår (och det kliiiiar nu) och i morse var det Alva som hade en yttepytteliten på halsen. Jag gjorde min upptäckt på tåget hem igår och gissa om det var frustrerande att inte kunna ta bort den bums. Bläää...

Det känns i alla fall bra att vi så sent som i tisdags var och vaccinerade oss mot TBE. Det var tredje sprutan för barnen och mig, så jag hoppas att vi har ett ganska gott skydd!

...som Hugo kom och lämnade oss. Jag har svårt att beskriva känslorna för det är så mycket på en gång. Det känns både overkligt och väldigt nära. Vi fikade lite och gjorde fint vid graven. Vi åkte också och köpte Linus allra första simmärke och barnen småtjafsade vid middagen. En helt vanlig dag, mitt i allt det ovanliga.

Till sist kom den.... födelsedagen...! Stort grattis min älskade Linus!

Till sist somnade han. Killen som snart är 7 år. Det är galet hur fort tiden går! Jag kan i och för sig inte påstå att det känns som alldeles nyss. Det känns faktiskt som väldigt länge sedan... den där dagen då jag plötsligt blev mamma. Imorgon ska vi fira med paket, tårta och muffins med "frosting"... det blir nog full rulle.

Vi fick bara ett besök av påskkärringar idag. De som gjorde ett litet försök redan i tisdags fick gå härifrån tomhänta för så tidigt i veckan hade vi inte hunnit skaffa något påskgodis än. :) Men nu har vi en hel del kvar till oss själva eftersom det var så lite trafik till Blåkulla just förbi vårt hus. =)

Jag har i alla fall blivit bjuden på kaffe idag, av den allra sötaste lilla påskkärringen jag känner.

...när barnen ropar "Å nej! Jag hatar snö!" när de kommer ut på morgonen och ser snön som fallit på bilen under natten. :)

Men det var roligt med snö häromdagen, när J var ute och byggde igloo med barnen. Den blev bra mycket större än så här, men jag hann tyvärr inte få något foto av den innan den brakade ihop. :)




--------------------------------------------------------------------------------------

You know that the winter has been long when the kids are yelling "Oh no! I hate snow!" when you step out of the door in the morning and see the snow that has fallen on the car during the night. :) There is snow everywhere, but the tiny amount that came last night really didn't make a difference, other than on the car.

But we did have fun a few days ago, when J was outside building a igloo together with the kids. It got much larger than this, but unfortunately I didn't get a photo of it before it collapsed... :)

...jag suttit och redigerat lite foton idag... Jag har varit hemma med Alva igen. Hennes mage är inte riktigt ok ännu. De här senaste 3 veckorna har varit helt galna. Nu vore det bra om vi fick vara friska! Alva har i alla fall varit pigg och glad större delen av tiden. När hon inte blir arg på mig för att hon måste gå och tvätta händerna efter maten och kallar mig "tråk-mamma!"... =)

Så här glad var hon redan i onsdags, trots en natt med kräks. Det är väldigt svårt att ta foton utan konstiga miner och hon är väldigt bra på att skoja och busa och skratta, finaste Alvan. :)

Är det inte lite eländigt? Efter en så lång sjukdom som vi drogs med alldeles nyss hann Alva vara på dagis 2 dagar innan hon började kräkas i natt. Det var inte så himla mycket, men tre "små" gånger och det har inte hänt något mer sedan klockan 3 i natt, tack och lov. Hon har lite feber och har inte ätit så himla mycket, men hon är ändå förhållandevis pigg. Pust. Jag hoppas på en frisk vår efter att det här är avklarat!

Det är i alla fall ganska fantastiskt att se solen, den blå himlen och droppet från taket!

Båda barnen är lite varmare igen nu ikväll, men Alva har faktiskt varit piggare än på länge större delen av dagen så det känns ändå bättre än igår. När det gäller Linus så höll vi andan, övertalade, lockade, försökte säga smarta saker, blev lite arga, höll andan en stund till och trixade och knixade och TILL SIST fick han faktiskt i sig sina 2 första tabletter. Pust. Och alldeles nyss fick efter ytterligare en stunds övertalning, ångest, rädsla, gråt och peppning i sig tablett nr 3 och 4 också. Nu är det bara 54 stycken kvar...

Det kändes verkligen inte bra igår kväll. Alva var förvisso rätt pigg en stund precis när jag kom hem och det var tur att jag fick se det, för sen steg febern över 39 igen och kvällen och natten bestod mest av ett enda springande fram och tillbaka mellan febriga och hostande barn. Linus var också uppe över 39 grader i natt och när klockan var 5 imorse så hade Alva 39.6-39.7 graders feber igen. Efter 5 dygn.

Jag kände mig gräsligt spänd och orolig igår kväll. Inte för att det var någon akut fara med henne. Vi har ju koll på henne och hon har absolut inte varit farligt dålig. Men det börjar dra ut så förfärligt på tiden det här och jag började oroa mig för vad som skulle kunna hända om hon inte fixar att bekämpa den här infektionen själv. Jag blev helt enkelt väldigt rädd att hon snabbt skulle bli mycket sämre. Så där som man läser i tidningen att det blir ibland.

Hur som helst - nu har vi varit med båda barnen på Vårdcentralen och resultatet var att Linus har halsfluss och har fått Kåvepenin. Alva visar tecken på en infektion längre ned i luftvägarna. Hon har ett något förhöjt CRP (33) och hon har ett litet biljud på andningen. MEN hon är tydligen inte tillräckligt dålig för att behöva medicin och hon ser fin ut i halsen, så de tog inte ens något halsprov på henne. Det kändes väldigt bakvänt att den som vi anser vara sjukast inte behöver någon behandling, men förhoppningsvis visste läkaren vad han pratade om. Och blir hon det allra minsta sämre så åker vi in med henne bums.

Just nu känns det faktiskt ganska ok - förutom att jag är galet trött och har ont i huvudet - för båda barnen är ganska pigga och Alva har inte fått tillbaka den höga febern efter medicinen imorse. Men jag går liksom bara och väntar på att den ska stiga igen. Förhoppningsvis väntar jag förgäves...!

Alva har feber för fjärde dagen i rad och nyss var den uppe i 39.8. Jag som trodde igår morse att febern var på väg bort. Nu sover hon i soffan och hon har fått ipren, så förhoppningsvis kan hon må lite bättre när hon vaknar. Hon sov lite oroligt i natt, men inte katastrofalt illa, men sen på dagen idag så började hon hosta och hosta och hosta och hosta. Usch, stackars liten... Om det inte är bättre imorgon är det väl nästa läge att ringa vårdcentralen?

Linus har också feber, men den har hittills idag hållt sig under 39 och han hostar, men inte lika hysteriskt mycket.

Sjukstuga av stora mått alltså.

Ändå försöker jag förbereda mig mentalt för att åka och jobba imorgon igen, efter att ha blivit hemma hela förra veckan. Jag har en del saker liggande som bör bli klara rätt kvickt och jag som har så lätt att stressa upp mig känner en och annan fjäril i magen, när jag tänker på det där. Att kolla tågtiderna inför morgondagen var inte speciellt uppmuntrande tyvärr. Mitt "vanliga" morgontåg är inställt och det lär bli en väldans massa människor som ska försöka tränga ihop sig på de få tåg som går. I princip verkar vartannat tåg vara bortplockat, i rusningstid. Det är väl ändå katastrofalt uselt, vid det här laget? Att SJ har för få tåg har vi ju märkt under flera års tid, eftersom vi ganska ofta fått trängas på för korta tåg. Ett och annat har minsann blivit inställt tidigare också, på grund av lokbrist och vagnsbrist och tågbrist och allt vad det heter, men det här är ju galet.

Hemresan då? Jag kom på att jag kanske skulle kunna stanna lite längre på jobbet imorgon eftersom J ska vara hemma med barnen och jag inte behöver skynda mig hem för att hämta på dagis och i skolan. Det vore nog rätt bra, för då är chansen större att jag hinner det jag ska på jobbet också. I vanliga fall åker jag med 14.47-tåget och eftersom 15.44 ser alldeles inställt ut så verkar det vara 16.30 som gäller i så fall. 

Jag hoppas de har sjukt många vagnar på tågen i alla fall, så att jag slipper ståplats på grund av alla inställda tåg...!

I och för sig kanske jag just idag borde ha lite mer förståelse för att snön kan ställa till med problem. J var uppe på garagetaket i förmiddags och skottade ned ganska stora mängder väldigt tung och blöt snö och jag var nyss ute en stund och försökte skotta bort lite av högarna han lagt på vår garageuppfart. Fy tusan säger jag bara! Vad det var tungt...! Jag skottade och skottade och när jag var fullständigt slut och gav upp såg det inte just ut som om jag gjort något alls. Jag kommer nog knappt kunna lyfta en penna imorgon, är jag rädd... ;-)

Nu ska jag bestämt gå och kolla hur det går med den där febern...

...att komma hem med tåget. Jag tror att mitt tåg var typ det enda på hela Centralen som avgick hyggligt i tid. Det är väl schysst att jag rapporterar något positivt ibland också. Fast det var inte så positivt för alla andra tåg, förstås. ;-)

När jag kom hem hämtade jag först en jätteglad Alva som tyvärr förvandlades till en hysterisk Alva så fort vi klev ur bilen vid Linus skola. Hon ville inte gå och jag vägrade bära henne, så då fick det bli gallskrik runt hela skolbyggnaden. När vi kom till Linus fritids hade de nämligen redan stängt igen, så vi fick fortsätta runt huset till den andra avdelningen. En jätteomväg, som inte direkt blev skojigare med tanke på sällskapet jag hade.

Pust.

Men nu är det fredag och det känns otroligt skönt!

..att saker går sönder här hemma. Igår var det en så där vattenfylld snöglob som gick i golvet och orsakde väldigt många tårar. Idag var det allra första numret på den nya Kalle Anka-prenumerationen där den medföljande leksaken var en vattenfyllt litet spel. Jättebra när det är många minusgrader ute i brevlådan. *suck* Varenda prenumerant som bor i villa lär ju ha fått med en läckande liten grej in i värmen. Men det är kanske bra att öva.

Jag missade julpuben på jobbet för att jag skulle på Familjekväll på skolan, men så missade jag Familjekvällen på skolan för att Alva är sjuk och har feber... Så kan det gå! Linus verkade som tur var inte bli ledsen över att jag inte kunde komma. Johan tog med sig filmkameran och det var en väldigt stolt kille som stod brevid mig och bubblade och studsade, när jag fick ta mig en snabb titt på de viktigaste sekvenserna direkt när de kommit hem från skolan igen. :)

Det kom ju rätt mycket snö här igår, som på så många andra håll. Jag har inte varit hemma och kunnat fota det vackra vita medan det funnits något dagsljus, men jag testade igår och upptäckte till min förtjusning att det faktiskt gick att fota utan blixt i kvällmörkret. Det är ju förvisso en mörk bild, men det är ju en bild.



Jag tror att det snart har gått 3 veckor sedan jag scrappade en layout...! Det är väldigt olikt mig...! Jag har inte haft ork eller lust och det har nog varit jättebra med en liten paus. Nu känner jag hur suget har börjat komma tillbaka och eftersom Cocoa Daisys fina januarikit borde dyka upp vilken dag som helst, så då är det ju perfekt att jag börjar känna mig laddad igen. :) Förhoppningsvis hittar jag lite scraptid mitt i allt julstök när jag väl blir ledig på fredag...

Två jobbdagar kvar alltså. Idag kom jag längre med det som måste bli klart senast fredag än jag hade vågat hoppas på, så chanserna är goda att jag klarar av de här återstående dagarna utan total stress och panik. Det känns skönt!

Fjärde tanden har lossnat - den första i överkäken. Den har varit precis hur lös som helst i flera dagar nu men trots ihärdigt vickande så har den envist suttit kvar. Till sist var det frukostens knäckemacka som gjorde susen. :) Den andra framtanden är ganska lös den också så vi får väl se när det kommer ett foto på gluggarnas glugg. :)