Lite sjuka?
Alva är supergnällig och vill bara bli buren och jag har ont i halsen, så det verkar som om vi kanske håller på att bli lite sjuka... :-( Linus är hemma fortfarande och jag känner att jag tappar all ork och allt tålamod direkt, när något går mig emot. *gnäll gnäll*
Linus går ännu mer... :-)
Jag är så glad, för våra förhoppningar om att ett besök hos en kompis skulle få lite fart på Linus var inte alldeles tokiga visade det sig. Nu har han gått riktigt mycket i eftermiddag och i kväll. Han håller benet nästan helt rakt och sätter mest i tån, men han går i alla fall ganska långa bitar utan att hålla i sig i något och nu känns det inte längre som om det måste ta flera evigheter innan han blir helt ok igen. Han får vara hemma imorgon också, men sen hoppas jag faktiskt i alla fall lite grann på att han ska kunna gå till dagis på tisdag. Det skulle ju antagligen också höja motivationen till att träna. Att han inte är precis, precis, precis som vanligt borde de ju baske mig kunna klara av på dagis tycker jag. Men vi får väl prata med dem och se vad de säger. En liten bild från ett kast med ett pappersflygplan...
Ja förresten, tack till alla som skriver så snälla kommentarer här i bloggen. Det är kul att se vilka ni är som tittar in här och läser. :-)
Ja förresten, tack till alla som skriver så snälla kommentarer här i bloggen. Det är kul att se vilka ni är som tittar in här och läser. :-)
Lite framsteg...
Efter att ha vägrat att ens stå nästan hela dagen igår så började L till sist röra sig lite igår kväll och nu idag så har han faktiskt gått några pyttesteg flera gånger och han har krupit omkring och ställt sig upp massor med gånger. Sååå skönt att det går framåt. Det gör liksom inte lika mycket att det går långsamt när det i alla fall händer något. Det svåraste att hantera var när han inte ville sätta ned foten alls. Han är väldigt ostadig och tar det jätteförsiktigt, men det är i alla fall härligt att han försöker och vågar träna lite! :-)
Livet utan gips...
Usch, jag är lite frustrerad just nu. Linus blev ju av med gipset i onsdags eftermiddag, vid 14-tiden och han vägrar fortfarande att ens prova att gå. Han har några få gånger (första gången redan i onsdags kväll) provat att stödja en kort, kort stund och han säger att det är jätteläskigt. Att det känns konstigt förstår jag ju, speciellt som han lärde sig att GÅ med gipset och då gick på ett väldigt konstigt sätt jämfört med normalt, men det är ändå väldigt svårt att veta precis hur vi ska hantera hans rädsla. Vi vill uppmuntra honom att prova, men inte tjata för tjat lär ju bara kunna göra det ännu värre...
Han har ju visat när han rört sig i soffan och krupit runt på golvet att han kan använda benet ganska mycket, men det är just att stå på det som han är väldigt rädd för. Det är ju inte så konstigt och förmodligen är väl rädslan ännu större eftersom han var tvungen att genomlida ett helt dygn utan gips, innan de hittade sprickan i benet.
Vid ett par tillfällen igår så glömde han bort sig när han lekte och då gjorde det ont (förmodligen när han böjde benet ganska mycket) och han började gråta. Det kan göra lite ont just vid full böjning, utan att det är något farligt så föhoppningsvis är det bara en liten smärta och en stor rädsla som ställer till det. Men OJ vad jag önskar att det ska gå lite snabbt nu... att han ska lära sig gå igen! Som det är nu är han ju mindre rörlig än han var sista tiden med gipset... :-(
Vi ska till ortopeden på måndag, med Alva (som ska röntgas på rutin pga att hon låg i säte - man vill vara säker på att höfterna är ok) och om Linus inte börjar gå under helgen kanske vi kan få lite råd och hjälp där då...
Gipset är borta!!!
Hurra, idag har de tagit bort Linus gips! Jag har bara fått en kort SMS-rapport, men benet verkar bra även om det nog tar ett tag för Linus att inse det och tro på det. Johan och Linus skulle fira med fika innan de kommer hem, så jag får vänta en stund till på att krama min gipsfria lilla pulkaåkare. :-) Ville bara jubla lite!
Mer om sömnen...
Igår kväll var en riktig katastrof. Jag försökte lägga en jättetrött Alva vid 19-tiden, som jag nästan alltid gör... och hon somnade näääästan, som hon också ofta gör, men hon kom liksom på att hon var nära och började skrika istället. Sen lugnade hon ned sig, men var helt klarvaken och jag orkar inte tillbringa hela kvällen i sovrummet med henne, så därför gav jag upp och hon fick komma med ut i vardagsrummet. (Det är väl här vi gjort fel från början, antar jag. Vi skulle väl inte ha gett upp så lätt... ) Hur som helst var hon sen ganska nöjd rätt länge, men straxt efter 21 höll det inte längre. Då hade jag ammat henne i soffan och hon somnade nääääästan igen, men började istället sprattla för allt hon var värd. Eftersom jag verkligen inte ville gå och lägga mig redan - är så trött på att bli körd i säng eftersom det är enda sättet att få Alva att somna att jag tror jag exploderar, så försökte jag få henne att somna i vagnen. Det är ju så hon nu somnar på dagarna - jag drar vagnen fram och tillbaka. Men hon bara gallskrek. Så mycket att hon hostade jättehemskt och när hostan var över fortsatte hon att skrika. Vid tredje "nu låter jag som jag ska kvävas-host-skrik-attacken" tog jag upp henne. Och till sist - framåt kvart i tio - gick vi och la oss och då somnade hon efter en del krångel. Det är ju inte konstigt att det är svårt att somna när man är så övertrött och när man skrikit så mycket.
Hon skriker alltså som en galning när hon ligger i vagnen och jag finns precis intill. Hon skriker nästan lika mycket när Johan bär henne. Det är bara jag som kan lugna henne genom att bära och sjunga (men somnar gör hon inte). Fatta att jag är skräckslagen inför ett eventuellt försök med 5-minutersmetoden! Hur gör man för att inte plocka upp henne när hon hostar så hon låter som att hon ska kräkas och kvävas?
Att jag inte lägger mig med henne och sen går upp igen beror på att det oftast tar så lång tid att jag blir så trött att det liksom inte är någon idé. Och sen vaknar hon alltid efter 30-40 minuter om jag inte är där brevid henne och då vägrar hon 9 gånger av 10 att somna om igen, för att jag inte är tillräckligt snabb in till henne.
Ja himmel och pannkaka, jag vet verkligen inte vad vi ska göra. OM vi ska köra 5-minutersmetoden så är det ändå aktuellt först om en dryg månad, så jag måste ändå försöka stå ut till dess. Jag accepterar väl läget de flesta kvällar, men när den där frustrationen bryter ut så som den gjorde igår så är det inte roligt. Då vill jag bara kasta saker omkring mig och ge bort Alva till någon som klarar av henne...
Hon skriker alltså som en galning när hon ligger i vagnen och jag finns precis intill. Hon skriker nästan lika mycket när Johan bär henne. Det är bara jag som kan lugna henne genom att bära och sjunga (men somnar gör hon inte). Fatta att jag är skräckslagen inför ett eventuellt försök med 5-minutersmetoden! Hur gör man för att inte plocka upp henne när hon hostar så hon låter som att hon ska kräkas och kvävas?
Att jag inte lägger mig med henne och sen går upp igen beror på att det oftast tar så lång tid att jag blir så trött att det liksom inte är någon idé. Och sen vaknar hon alltid efter 30-40 minuter om jag inte är där brevid henne och då vägrar hon 9 gånger av 10 att somna om igen, för att jag inte är tillräckligt snabb in till henne.
Ja himmel och pannkaka, jag vet verkligen inte vad vi ska göra. OM vi ska köra 5-minutersmetoden så är det ändå aktuellt först om en dryg månad, så jag måste ändå försöka stå ut till dess. Jag accepterar väl läget de flesta kvällar, men när den där frustrationen bryter ut så som den gjorde igår så är det inte roligt. Då vill jag bara kasta saker omkring mig och ge bort Alva till någon som klarar av henne...
Flyttplanering...
Å vad det är spännande att inflyttningen närmar sig! Vi får tillträde måndagen 12 mars och ska köra stora flyttlasset helgen efter. Just nu försöker jag komma på vilka möbler som ska till vilket rum och vad vi behöver köpa för nya grejor. En del vore bra att skaffa direkt, så att det t.ex. finns en ny säng till Linus när vi flyttar in så vi slipper bära gästsängen upp och ned för trappen i onödan, och annat är det nog lika bra att vänta med så att vi får bo in oss lite och känna efter. Det är ju en större vinst i att bära sakerna till rätt ställe direkt nu när vi ska bo i stort hus, jämfört med när vi tidigare flyttat till olika lägenheter och det mest varit att dumpa allt i vardagsrummet...
Sen är det ju alla andra grejor som måste fixas med, el och vatten, hemförsäkring, livförsäkring, telefonabonnemang, internet osv... jag blir helt snurrig i huvudet. Det går sakta framåt med fixandet, men vi borde nog ta ett jätteryck i början av den kommande veckan så vi kan bocka av lite viktigheter från listan sen. Det är ju utmattande bara att ha allt snurrandes i huvudet. Och jag är så rädd att vi ska missa något viktigt och stå där utan el eller nå't... :-) Men många har ju klarat av att flytta till hus före oss, så då borde väl vi också kunna. =)
Sen är det ju alla andra grejor som måste fixas med, el och vatten, hemförsäkring, livförsäkring, telefonabonnemang, internet osv... jag blir helt snurrig i huvudet. Det går sakta framåt med fixandet, men vi borde nog ta ett jätteryck i början av den kommande veckan så vi kan bocka av lite viktigheter från listan sen. Det är ju utmattande bara att ha allt snurrandes i huvudet. Och jag är så rädd att vi ska missa något viktigt och stå där utan el eller nå't... :-) Men många har ju klarat av att flytta till hus före oss, så då borde väl vi också kunna. =)
Mer tankar om sömn...
Jag är SÅ tacksam för alla tips och all hjälp jag får. Fortfarande snurrar tankarna ganska snabbt och förvirrat och jag vet inte hur vi ska göra men det känns skönt att bara ta reda på så mycket som möjligt.
Jag har dock läst mig till att man rekommenderar 5-minutersmetoden mellan 4-7 månader och från 10 månader och uppåt och inte just nu (Alva blev 8 månader 24 jan) eftersom många barn är extra separationskänsliga vid 8-9 månader. Linus var aldrig speciellt kinkig med sånt alls, men Alva är TOKmammig och det är sant att det blivit värre den sista tiden, så det vore kanske alldeles dumt att ge sig in i 5-minutersmetoden just nu. Även om jag skulle behöva en förändring just NU egentligen...
Vi ska ju flytta i mitten av mars också och lagom när vi är färdigflyttade blir Alva 10 månader, så det kanske är smart att vänta till dess och se om vi behöver "ta i med hårdhandskarna" då.
Jag är fortfarande väldigt kluven till metoden, men ni som använt den och fått jättebra resultat är ju förstås väldigt övertygande. Jag tror absolut inte att ni har skadat era barn, men däremot skulle säkert mina ta skada... ;-)
Nä, men skämt och sido. Ni får det att låta som att en 8-9-månaders bebis är så beräknande och kall. "Nu skriker jag så tårarna sprutar och så att jag knappt kan andas och det gör jag för att mamma och pappa minsann ska få se att de inte kan lämna mig så här." Hm... jag vet att de är smarta och Alva slänger ju t.ex. ned grejor från stolen för att det är så kul när vi plockar upp dem igen, men ändå... Det känns ju inte som att det är hennes fel att hon inte somnar lätt som en plätt. Men om man ser metoden som att man lär henne att det är ok att somna själv... ja, ni hör. Jag är bra på att överanalysera saker. =)
Jag har dock läst mig till att man rekommenderar 5-minutersmetoden mellan 4-7 månader och från 10 månader och uppåt och inte just nu (Alva blev 8 månader 24 jan) eftersom många barn är extra separationskänsliga vid 8-9 månader. Linus var aldrig speciellt kinkig med sånt alls, men Alva är TOKmammig och det är sant att det blivit värre den sista tiden, så det vore kanske alldeles dumt att ge sig in i 5-minutersmetoden just nu. Även om jag skulle behöva en förändring just NU egentligen...
Vi ska ju flytta i mitten av mars också och lagom när vi är färdigflyttade blir Alva 10 månader, så det kanske är smart att vänta till dess och se om vi behöver "ta i med hårdhandskarna" då.
Jag är fortfarande väldigt kluven till metoden, men ni som använt den och fått jättebra resultat är ju förstås väldigt övertygande. Jag tror absolut inte att ni har skadat era barn, men däremot skulle säkert mina ta skada... ;-)
Nä, men skämt och sido. Ni får det att låta som att en 8-9-månaders bebis är så beräknande och kall. "Nu skriker jag så tårarna sprutar och så att jag knappt kan andas och det gör jag för att mamma och pappa minsann ska få se att de inte kan lämna mig så här." Hm... jag vet att de är smarta och Alva slänger ju t.ex. ned grejor från stolen för att det är så kul när vi plockar upp dem igen, men ändå... Det känns ju inte som att det är hennes fel att hon inte somnar lätt som en plätt. Men om man ser metoden som att man lär henne att det är ok att somna själv... ja, ni hör. Jag är bra på att överanalysera saker. =)
Något postitivt efter allt trist...
Jag känner behov av att kompensera efter att bara ha skrivit om hur jobbigt det är... Underbara gullungar... :-)
Linus går förresten på sitt gips sedan igår. Det är lite halt så vi borde hitta på något för att göra halkrisken mindre, men annars går det väldigt bra. Han såg så himla lycklig ut när han upptäckte att han kunde gå!
Linus går förresten på sitt gips sedan igår. Det är lite halt så vi borde hitta på något för att göra halkrisken mindre, men annars går det väldigt bra. Han såg så himla lycklig ut när han upptäckte att han kunde gå!
Om 5-minutersmetoden bland annat...
Tusen tack för era kommentarer. Det går upp och ned hur knäckta vi känner oss och det varierar med hur dagarna i övrigt är och så... men helt klart är att sömnsituationen är rätt eländig...
Igår somnade Alva faktiskt vid kvart i åtta (jag ammade henne till sömns) men hon vaknade såklart efter den där halvtimmen och sen fick jag henne inte att somna om. När Linus var liten rusade jag in och la mig i sängen och ammade igen och så somnade han om. Ingen perfekt lösning direkt - verkligen inte - men det hade varit bättre än som det är nu. Igår tog jag upp Alva igen eftersom hon började gallskrika och så satt hon i mitt knä och var supertrött och sen fick vi bära på henne ett tag tills jag provade att få henne att somna igen och då somnade hon faktiskt, tjugo över nio ungefär... men vaknade efter typ 3 minuter när jag gått upp igen. Hon vill verkligen inte somna, och gör hon det så vill hon att jag ska ligga kvar brevid... När hon vaknade då vägrade jag att gå och lägga mig där igen, så då var hon uppe tills jag till sist la mig "på riktigt" straxt efter 22. Då låg hon och skrattade, sprattlade och stökade ett tag, men somnade till sist vid bröstet.
Men 5-minutersmetoden... Det är ju det enda jag ser att vi skulle kunna göra som vi inte redan provat - eller i alla fall det enda drastiska... men jag känner mig väldigt skeptisk just nu och då går det ju inte att göra det. Dels är jag skeptisk till metoden i sig. Om det är som Lindzi skrev, att man lär barnet att det inte är farligt att somna själv, så låter det ju väldigt bra. Men om det handlar om att man lär barnet att det inte är någon idé att skrika, mamma och pappa kommer ändå inte... då känns det inte lika kul. Barnet kan ju inte göra något annat än att skrika och om de enda i världen som hon litar helt på (ja inte ens Johan duger ju till fullo... ;-) inte dyker upp när hon skriker och gråter... Pust. Det känns för grymt.
Men det är inte bara det. Jag tror verkligen inte att det skulle funka heller. Eller, det är klart att hon skulle somna till sist, men jag tror det skulle ta lååååång tid. När vi försöker få henne att sova så gallskriker hon ju även om Johan eller jag ligger brevid henne i stora sängen. Hur ska det då inte bli om vi dessutom går ut? Vi HAR ju gått ut ibland, för att vi helt enkelt tröttnat. Jag vrider på speldosan och går ut ibland och det resulterar alltid i totalt panikskrik inom 2 minuter. Hon skriker inte bara det där "arg-skriket" som är lättare att stå ut med, utan det är verkligen ett maxskrik och tårarna rinner.
Om hon skulle somna så skulle det ju vara av total utmattning. Det känns inte kul...
Men ni som lyckats med 5-minutersmetoden kan ju försöka övertyga mig... ;-) Om jag visste att det skulle funka på 2-3 dagar kanske jag skulle kunna förmå mig till det trots att det känns som ett enormt svek. Kanske.
Igår somnade Alva faktiskt vid kvart i åtta (jag ammade henne till sömns) men hon vaknade såklart efter den där halvtimmen och sen fick jag henne inte att somna om. När Linus var liten rusade jag in och la mig i sängen och ammade igen och så somnade han om. Ingen perfekt lösning direkt - verkligen inte - men det hade varit bättre än som det är nu. Igår tog jag upp Alva igen eftersom hon började gallskrika och så satt hon i mitt knä och var supertrött och sen fick vi bära på henne ett tag tills jag provade att få henne att somna igen och då somnade hon faktiskt, tjugo över nio ungefär... men vaknade efter typ 3 minuter när jag gått upp igen. Hon vill verkligen inte somna, och gör hon det så vill hon att jag ska ligga kvar brevid... När hon vaknade då vägrade jag att gå och lägga mig där igen, så då var hon uppe tills jag till sist la mig "på riktigt" straxt efter 22. Då låg hon och skrattade, sprattlade och stökade ett tag, men somnade till sist vid bröstet.
Men 5-minutersmetoden... Det är ju det enda jag ser att vi skulle kunna göra som vi inte redan provat - eller i alla fall det enda drastiska... men jag känner mig väldigt skeptisk just nu och då går det ju inte att göra det. Dels är jag skeptisk till metoden i sig. Om det är som Lindzi skrev, att man lär barnet att det inte är farligt att somna själv, så låter det ju väldigt bra. Men om det handlar om att man lär barnet att det inte är någon idé att skrika, mamma och pappa kommer ändå inte... då känns det inte lika kul. Barnet kan ju inte göra något annat än att skrika och om de enda i världen som hon litar helt på (ja inte ens Johan duger ju till fullo... ;-) inte dyker upp när hon skriker och gråter... Pust. Det känns för grymt.
Men det är inte bara det. Jag tror verkligen inte att det skulle funka heller. Eller, det är klart att hon skulle somna till sist, men jag tror det skulle ta lååååång tid. När vi försöker få henne att sova så gallskriker hon ju även om Johan eller jag ligger brevid henne i stora sängen. Hur ska det då inte bli om vi dessutom går ut? Vi HAR ju gått ut ibland, för att vi helt enkelt tröttnat. Jag vrider på speldosan och går ut ibland och det resulterar alltid i totalt panikskrik inom 2 minuter. Hon skriker inte bara det där "arg-skriket" som är lättare att stå ut med, utan det är verkligen ett maxskrik och tårarna rinner.
Om hon skulle somna så skulle det ju vara av total utmattning. Det känns inte kul...
Men ni som lyckats med 5-minutersmetoden kan ju försöka övertyga mig... ;-) Om jag visste att det skulle funka på 2-3 dagar kanske jag skulle kunna förmå mig till det trots att det känns som ett enormt svek. Kanske.
Ska bara gnälla lite... eller mycket...
När Alva var riktigt liten sov hon förstås mest hela tiden men någon gång i somras (när hon var en månad?) började kvällarna bli krångliga. Först var det bara att ligga vid bröstet som funkade - annars skrek hon. Sen slutade det att fungera och det enda som funkade för att få henne att somna var att jag gick och la mig samtidigt som henne (vid 20-21 tiden, när vi inte orkade bära henne längre) och ammade henne till sömns. Sen började det krångla, kanske i augusti? Och sedan dess är kvällarna en kamp. Alva är skittrött och hon sover inte för mycket på dagarna, men somnar ändå inte. Hon kan inte slappna av. Det är som att hon är rädd för att somna eller som att hon inte vet hur man gör. Det funkar inte att bära, det funkar inte att amma, gunga, sjunga... ingenting... Hon gallskriker inte precis hela tiden men hon är ändå tillräckligt ledsen för att det ska ta vansinnigt på våra krafter. Framför allt så är problemet att vi aldrig får det lugnt. Johan och jag har nära NOLL egen tid tillsammans och så har det varit i snart ett år. Det var ju i mitten av mars förra året som jag flyttade in på sjukhuset. Igår kände jag verkligen att det här inte går längre. Det funkar inte, vi står inte ut. Men vi kan inte komma på en enda lösning...
Just nu tror jag att obehag av tänderna som aldrig vill komma (men tandköttet är tjockt och bulligt och hon verkar helt klart tycka att det är jobbigt i munnen) och frustration över att hon fortfarande inte kryper gör allt extra besvärligt. Dessutom verkar inte magen fungera helt och hållet som den ska, utan den ställer också till lite besvär ibland.
Men det här med sömnen - det är inget tillfälligt. Jag vill bara att det ska ordna sig. Att hon ska somna snällt på kvällarna med en snuttefilt och en sång. Det känns så väldigt hopplöst.
Livet med ett ben i gips...
Nu har Linus varit gipsad en vecka och vi har fått en kallelse för borttagning av gipset den 21 februari, så det blir lite mindre än 4 veckor tack och lov. Vi var lite rädda att det snarare skulle bli mer, eftersom han blev gipsad en fredag - det hade ju kunnat bli så att vi fått en tid först efter helgen. Så det är mindre än 3 veckor kvar...
Idag är Linus och hans pappa och hälsar på dagiskompisarna. Jag hoppas innerligt att det går bra, för L var väldigt förväntansfull och glad över att få komma dit. Jag är inte säker på att han har förstått att alla andra gått på dagis hela den här veckan, för han har sagt några gånger att "det är inte dagisdag idag" och så brukar vi ju säga när det t.ex. är helg. Men jag vet inte säkert om han bara menade sig själv eller att det inte var dagisdag för någon... Jag hoppas i alla fall att det blir positivt att hälsa på och att det inte bara gör honom jättearg över att åka därifrån...
Veckan har varit upp och ned, lite varvat. I tisdags var det kris, då mådde jag uselt och det gick förstås ut över Linus och tiden tills gipset ska bort kändes eländigt och omöjligt lång. Jag funderade på att ringa kommunen när jag grät som mest (med en hysterisk Alva i famnen - hon gillade inte när jag grät - och en Linus som satt på golet och skrek "leeeeeeka") och fråga om det verkligen var så de tyckte att vår tillvaro skulle vara nu... men sen lyckades jag få lite lugn scraptid i onsdags (det dåliga samvetet för att L får fyrkantiga ögon slår jag intensivt bort) och det räckte med den energi det gav för att ta mig igenom hela gårdagen också. Johan var hemma på eftermiddagarna i tisdags och onsdags, men jobbade hela dagen igår.
Linus själv påverkas ju väldigt mycket av hur jag mår och beter mig och han hade följaktligen också en rätt dålig dag i tisdags. Det märktes tydligt att han hade väldigt tråkigt och att han tyckte det var jobbigt med orörligheten. Jag tror det var i måndags kväll han hade riktigt ordentliga raseriutbrott mot Johan (eller så var det i tisdags) och det slutade med att han låg i sängen och grät och sprattlade för att det kliade så mycket under gipset. Han hade gråtit sig rödflammig på hela överkroppen och jag antar att den värmen i huden kan sätta lite extra fart på kliandet?
Om vi bara lyckas vara glada och hålla sams så är hans humör ändå ganska gott. Han kan ta sig fram hasandes på rumpan om han bara vill och han klättrar både upp och ned ur soffan själv. Han har stått upp några gånger, hållandes i någonting, men han vill inte riktigt prova kryckorna utan säger att han ska ha dem när han blir frisk... =)
Idag är Linus och hans pappa och hälsar på dagiskompisarna. Jag hoppas innerligt att det går bra, för L var väldigt förväntansfull och glad över att få komma dit. Jag är inte säker på att han har förstått att alla andra gått på dagis hela den här veckan, för han har sagt några gånger att "det är inte dagisdag idag" och så brukar vi ju säga när det t.ex. är helg. Men jag vet inte säkert om han bara menade sig själv eller att det inte var dagisdag för någon... Jag hoppas i alla fall att det blir positivt att hälsa på och att det inte bara gör honom jättearg över att åka därifrån...
Veckan har varit upp och ned, lite varvat. I tisdags var det kris, då mådde jag uselt och det gick förstås ut över Linus och tiden tills gipset ska bort kändes eländigt och omöjligt lång. Jag funderade på att ringa kommunen när jag grät som mest (med en hysterisk Alva i famnen - hon gillade inte när jag grät - och en Linus som satt på golet och skrek "leeeeeeka") och fråga om det verkligen var så de tyckte att vår tillvaro skulle vara nu... men sen lyckades jag få lite lugn scraptid i onsdags (det dåliga samvetet för att L får fyrkantiga ögon slår jag intensivt bort) och det räckte med den energi det gav för att ta mig igenom hela gårdagen också. Johan var hemma på eftermiddagarna i tisdags och onsdags, men jobbade hela dagen igår.
Linus själv påverkas ju väldigt mycket av hur jag mår och beter mig och han hade följaktligen också en rätt dålig dag i tisdags. Det märktes tydligt att han hade väldigt tråkigt och att han tyckte det var jobbigt med orörligheten. Jag tror det var i måndags kväll han hade riktigt ordentliga raseriutbrott mot Johan (eller så var det i tisdags) och det slutade med att han låg i sängen och grät och sprattlade för att det kliade så mycket under gipset. Han hade gråtit sig rödflammig på hela överkroppen och jag antar att den värmen i huden kan sätta lite extra fart på kliandet?
Om vi bara lyckas vara glada och hålla sams så är hans humör ändå ganska gott. Han kan ta sig fram hasandes på rumpan om han bara vill och han klättrar både upp och ned ur soffan själv. Han har stått upp några gånger, hållandes i någonting, men han vill inte riktigt prova kryckorna utan säger att han ska ha dem när han blir frisk... =)
Hela benet gipsat...
Stackars Linus kom hem så här - med hela benet i gips. Han har en spricka på skenbenet och det var inte konstigt att han hade ont och inte ville röra sig. :-( Fyra hela veckor ska gipset sitta och jag har lite svårt att föreställa mig hur allt kommer att vara under den här tiden, men jag är ju förstås oändligt tacksam att det inte är värre ändå och det är skönt att veta varför han hade ont och att det kommer att bli bra igen.
Kryckorna var de osäkra på om han klarar av att använda. De sa att det är precis på gränsen - är man ett år yngre går det inte alls och är man ett år äldre brukar det gå bra. Vi får väl se, men han tycker nog att de är lite spännande i alla fall...
Kryckorna var de osäkra på om han klarar av att använda. De sa att det är precis på gränsen - är man ett år yngre går det inte alls och är man ett år äldre brukar det gå bra. Vi får väl se, men han tycker nog att de är lite spännande i alla fall...
Liten Linus-rapport...
Nu har Johan och Linus just åkt iväg till Eskilstuna igen. Linus mår bra förutom att han vägrar att räta ut eller röra på sitt högra ben och puckat nog så blev bara själva foten röntgad igår. *suck* Nu ska de till barnkliniken så att en barnläkare får undersöka ordentligt (förhoppningsvis förstår en barnläkare att man inte bara kan ta en 3-4-åring på orden när han säger att det är "i foten" det gör ont...) och så blir det förmodligen en röntgen till.
Lite eländigt var det här på morgonen eftersom vi inte överhuvudtaget kunde lyfta och flytta på Linus utan att han skrek och grät. Mycket tror jag beror på att han är rädd för att det ska göra ont och när han sitter still och inte rör benet så verkar det inte göra ont alls, men det är ju så svårt att veta hur ont det gör och hur mycket man vågar ta i...
Skönt att de är i väg i alla fall och förhoppningsvis kan benet bli ordentligt undersökt idag så att vi vet om han bara behöver vila och våga röra det, eller om det behövs något mer.
Lite eländigt var det här på morgonen eftersom vi inte överhuvudtaget kunde lyfta och flytta på Linus utan att han skrek och grät. Mycket tror jag beror på att han är rädd för att det ska göra ont och när han sitter still och inte rör benet så verkar det inte göra ont alls, men det är ju så svårt att veta hur ont det gör och hur mycket man vågar ta i...
Skönt att de är i väg i alla fall och förhoppningsvis kan benet bli ordentligt undersökt idag så att vi vet om han bara behöver vila och våga röra det, eller om det behövs något mer.
Glad och gullig...
Lite roligare än lägenhetsbilder blir det kanske om jag visar den här fina på Alva? Det är som vanligt eländigt att få henne att somna, men när hon är pigg och mätt så är hon oftast väldigt glad. Det här fotot är taget nu ikväll och det är åsynen av pappa som framkallar den här glada minen. :-) 
Puts och pust...
Japp, här städar vi så mycket vi orkar fast putsat fönster har jag inte gjort sedan i lördags. Det går i alla fall framåt här hemma men lite för långsamt för att jag ska känna mig riktigt nöjd. Och den som skrev på rengöringsmedlet att kalkavlagringar och smuts försvinner utan att man behöver gnugga kunde gärna få komma hit och icke-gnugga bort våra envisa fläckar... ;-)
Jag tänkte visa en liten bild på Linus från luciaframträdandet. Han höll så fint i en pepparkaksflickas hand under hela sångstunden. :-)
Han ser nästan lite rädd ut... och det var nog både roligt och lite läskigt alltihop. Han lyste i alla fall upp ordentligt när de precis kommit in och han fick syn på mig och sen på sin pappa och Alva bland alla föräldrarna. Och även om han plötsligt sa "sitta i mammas knä" när det blev tyst efter en sång så stod han faktiskt kvar tills det var klart och han sjöng med så fint hela tiden. Jag tror att han hade fått syn på att en av de minsta flickorna hade blivit ledsen och just satt sig i sin mammas knä istället för att stå kvar bland barnen, när han sa det där... Vi fick inte fotografera under framträdandet, utan det var fotostund efteråt och ett liknande blixtregn har jag sällan skådat, så de stackars barnen blev nog lite chockade... :-)
Jag tänkte visa en liten bild på Linus från luciaframträdandet. Han höll så fint i en pepparkaksflickas hand under hela sångstunden. :-)
Han ser nästan lite rädd ut... och det var nog både roligt och lite läskigt alltihop. Han lyste i alla fall upp ordentligt när de precis kommit in och han fick syn på mig och sen på sin pappa och Alva bland alla föräldrarna. Och även om han plötsligt sa "sitta i mammas knä" när det blev tyst efter en sång så stod han faktiskt kvar tills det var klart och han sjöng med så fint hela tiden. Jag tror att han hade fått syn på att en av de minsta flickorna hade blivit ledsen och just satt sig i sin mammas knä istället för att stå kvar bland barnen, när han sa det där... Vi fick inte fotografera under framträdandet, utan det var fotostund efteråt och ett liknande blixtregn har jag sällan skådat, så de stackars barnen blev nog lite chockade... :-)
Hon är så fin...
Eller hur? Det var alldeles för länge sedan det kom ett Alvafoto här i bloggen. :-)
Annars har jag på allvar börjat fundera på möblering och inredning i vårt hus! :-) Jag har också konstaterat att jag är en rätt usel inredare, men jag kan ju alltid jobba för att ändra på den saken. Om jag förverkligar en fjärdedel av alla projekt som finns i huvudet just nu så blir det förmodligen jättefint hemma hos oss... :-) Bara den nya förutsättningen att vi får betydligt mer plats och slipper tränga ihop alla grejor som nu och ha tvätten i hallen och datorn i vardagsrummet och scraphörnan brevid köksbordet borde ju i alla fall generera lite minus på kaosskalan. Men sen vore det ju KUL att måla lite väggar och att shoppa lite möbler osv... om vi bara hinner och orkar.
Annars har jag på allvar börjat fundera på möblering och inredning i vårt hus! :-) Jag har också konstaterat att jag är en rätt usel inredare, men jag kan ju alltid jobba för att ändra på den saken. Om jag förverkligar en fjärdedel av alla projekt som finns i huvudet just nu så blir det förmodligen jättefint hemma hos oss... :-) Bara den nya förutsättningen att vi får betydligt mer plats och slipper tränga ihop alla grejor som nu och ha tvätten i hallen och datorn i vardagsrummet och scraphörnan brevid köksbordet borde ju i alla fall generera lite minus på kaosskalan. Men sen vore det ju KUL att måla lite väggar och att shoppa lite möbler osv... om vi bara hinner och orkar.
Hemlisen...
Jag tycker det är så trist att hålla hemligheter för mig själv, så nu är det ingen hemlis längre - vi har köpt hus! Det var ju kanske inte så svårt att lista ut eftersom jag pladdrat en del om husletarvåndor tidigare... ;-)men nu behöver vi inte leta mer! Inflyttning blir i mitten av mars eller senast i början av april och det känns HELT overkligt! Huset ligger här i Strängnäs, längre bort från centrum och järnvägsstationen än vi bor nu, men ändå på helt ok avstånd. 7 rum och kök gör det möjligt att både ha ett gästrum (otroligt bra för oss med släkt och många vänner ganska långt bort) och ett pysselrum (mina scrapsaker jublar!). Och vi som inte är så sugna på att tokrenovera uppskattar att köket fixades 2000 och det stora badrummet 2001... Nästan hela huset är för den delen renoverat vid den tiden, så även om ett hus alltid är jättemycket jobb (hur mycket har vi nog inte klart för oss ännu...;-) så är det i alla fall inte något jättestort och absolut nödvändigt renoveringsprojekt vi ska behöva dra igång det första vi gör.
Även om man alltid har mer prylar än man tror så har vi inte direkt möbler till 7 rum... Så nu ska här skrivas listor, inte bara på allt som måste fixas inför föräljningen av lägenheten, utan också på alla möbler och grejor som vi vill skaffa till huset. Det blir nog ett långtidsprojekt att komma iordning... :-)
Japp, så var det... Det känns härligt att få bubbla ur sig glädjen! :-)
Även om man alltid har mer prylar än man tror så har vi inte direkt möbler till 7 rum... Så nu ska här skrivas listor, inte bara på allt som måste fixas inför föräljningen av lägenheten, utan också på alla möbler och grejor som vi vill skaffa till huset. Det blir nog ett långtidsprojekt att komma iordning... :-)
Japp, så var det... Det känns härligt att få bubbla ur sig glädjen! :-)
Rullar runt
Så här ligger Alva i köket just nu... :-)
Hon vände sig från rygg till mage för första gången i helgen och nu har hon vänt sig några gånger på rad och verkar trivas väldans bra med den nya förmågan. :-) Det blir spännande att se vad som händer framöver för Linus rullade sig ju fram under många månader. Vi får se om Alva tänker bli en rullbebis hon också eller om hon nöjer sig med halva varv och ålar och kryper istället. Jag har en teori om att våra hala golv försvårar ålning/krypande och främjar rullning... men vi får väl se. ;-)
Hon vände sig från rygg till mage för första gången i helgen och nu har hon vänt sig några gånger på rad och verkar trivas väldans bra med den nya förmågan. :-) Det blir spännande att se vad som händer framöver för Linus rullade sig ju fram under många månader. Vi får se om Alva tänker bli en rullbebis hon också eller om hon nöjer sig med halva varv och ålar och kryper istället. Jag har en teori om att våra hala golv försvårar ålning/krypande och främjar rullning... men vi får väl se. ;-)
Fått utökad tid...
Idag fick vi besked om att vi får utökad tid på dagis för Linus. Han kommer att gå 24 timmar i veckan nu i fyra månader framöver. Det känns... konstigt och skönt... Jag tror att vi alla kommer att må lite bättre. Tusen tack till er som orkat läsa och som lämnat vänliga ord.